by Birger Sjöberg (1885 - 1929)
Svartsjukans demon
Language: Swedish (Svenska)
"Säg, varför mumlar du ständigt och suckar du så eländigt?" Åh, ingenting för fröken att taga sig illa vid! Hon säkert gladare sällskap får om någon liten tid, och mera elegans vid sin sida. Haha! Jag skrattar så sardoniskt åt Frida. Haha! Men kunde jag en lättnad åt henne bereda, jag gärna gick och grumlade vår lilla klara vik. Det bubblade ett ögonblick, snart blev det lugn och reda bland vågorna, som frasade en sakta gravmusik. Ej böljan mer sig väldig bröt. En halmhatt på det blanka flöt. På strandens sten ett litet brev man hitta se'n när några dagar farit: "Hav tack för vad som varit!" "Så hemskt du börjar att skämta! Jag får visst min syster hämta . . .!" Åh, kalla det ej hemskt, vad jag talade stilla nyss. En kvinna tröstande gåvan får i form utav en kyss. En gentleman nog gärna sig lånar. Haha! Jag skrattar så sardoniskt och hånar. Haha! Men medan hopen ropar förvirrad och draggar, och snipors ränder virvla uti vattenbrynet grå, en kvinna -- nämner inga namn! -- får känna ångerns taggar, men blott en stund, ty utanför en gentleman ses gå. Men när min hand, så blek, är fast i sävens rot -- en rosen kvast får kvinnans hand! Hon griper den vid rodnads brand. -- Kring mig, som ej kan tänka, små glada löjor blänka. "Jag trycker fingret i örat, så jag ej mera kan höra't!" För all den del! Men lämna den ringaste springa kvar, så hon får lyss till det glada sus, som gravens tårpil har. Ej kärlek nämns på stenen med bården. Haha! Ty "sångarbröder uppreste vården". Haha! Det är en plats, så stilla, där blänkande grönskan hörs rassla kallt i höstetid, när bladet brandgult far. Den lilla finken ovanför har länge närt en önskan att svinga sig till Nilens land, där han en älskling har, men kvittrar: "Jag vill bo hos dig en liten tid. Så bitterlig du grovs i mull. I mull, i mull för kärleks skull . . . Men sov i jorden bara. Nu finnes ingen fara!" "Och detta blott för att kappan han häktade på i trappan!" Jag ej så noga känner allt, vad han gjort och gör, men gratulerar min fröken till en ståtlig "musketör"! Jag henne ser i brudslöjan skrida. Haha! Jag skrattar så sardoniskt åt Frida. Haha! Åh, gråt ej . . . Kan jag Frida en glädje bereda, jag gärna räcker handen till försoning än en gång . . . Jag fyller hennes blåa vas med rostigt grön reseda, jag lyss till "Rosens doft" i kväll vid vandring, ljuv och lång. Glöm Dödens alltför hemska bild, jag målade av vrede vild! Göm pärlor små! De trilla tätt ur skrinen blå . . . Åh, de så salta smaka . . . Jag tager allt tillbaka!
(Vid en offentlig tillställning har vivören Hasse Brickman (musketören) hjälpt Frida på med en kappa. Frida fällde sedan något yttrande om, att "han förefaller rar i alla fall". Detta grodde länge uti honom innan explosionen en eftermiddag inträffade i Fridas bostad. Det otäcka hånskratt, han uppsände, var icke hans eget, utan troligen hämtat ur någon bok.)
Researcher for this page: Leif Møller
Authorship:
- by Birger Sjöberg (1885 - 1929), "Svartsjukans demon", appears in Fridas bok: Småstadsvisor om Frida och Naturen om Döden och Universum, no. 27, first published 1922 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Birger Sjöberg (1885 - 1929), "Svartsjukans demon", published 1922 [voice and piano], from Fridas Bok: Småstadsvisor om Frida och Naturen om Döden och Universum, no. 27. [ sung text checked 1 time]
Researcher for this page: Leif Møller
This text was added to the website: 2012-07-03
Line count: 72
Word count: 464