Attention! Some of this material is not in the public domain.
It is illegal to copy and distribute our copyright-protected material without permission. It is also illegal to reprint copyright texts or translations without the name of the author or translator.
To inquire about permissions and rates, contact Emily Ezust at licenses@email.lieder.example.net
If you wish to reprint translations, please make sure you include the names of the translators in your email. They are below each translation.
Note: You must use the copyright symbol © when you reprint copyright-protected material.
O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig skall jag för nejdens kala fjällar tala, tills deras missljud-vanda echo glömma de rop af smärta, dem de hört af mig, och vänja sig att af sig sjelfva stamma den häpne vandrarn glädje blott till mötes. – Så sakta då, o skog, din tysta susning! Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund! Och, klippor, höjen edra gråa hjessor! Och, nejdens alla andar, hören – hören! Det var en qväll, en nordisk sommarkväll, en qväll, då solen icke går till hvila vid hjordens barm, men kysser henne blott, och skyndar åter opp till dagens fröjder; det var en qväll, – den vida vestern låg och dvaldes i ett haf af guld och saffran, och öfver österns gröna kullor summo, likt rosengårdar i det stilla blå de skära, purpurstänkta molnens flockar. I dagg och vällust låg naturen stum, och jag – jag vandrade bland hennes under, stum såsom hon. Jag kände ingen sorg, men medvetslös uti mitt hjerta bodde ett stilla qval ändå, som jägarns lod i örnens sönderskjutna sida dröjer. Men när han sitter se’n på klippans spets’ och mänger dagens strålar der med blod, då känner han uti sin barm en plåga, men vet ej, hvarifrån den kom, och när den slutas; så med vemod, som jag ej begrep, en gåta för mig sjelf, jag gick på fältets fägring, vacklande och sluten. När hastigt, fjerran från, ett sakta ljud, som af en lutas lätt berörda strängar, i samklang döende, mitt öra hann. Jag lyssnade. – Ännu en ton, ännu en suck af andarne i lutans boja, och se’n ett lugn, en stillhet överallt, lik lugnet på den qvällbelysta fjärden, och vattnets dallring byts till spegelglans. På en gång skingrades min smärta nu, och jag var lätt till mods igen som blomman, när fästets källor flödat ut och hvalfvet ånyo mot den tårbestänkta klarnar, men medvetslös, som blommans, var min fröjd. En sorglös trånad dref mig mot den nejd, ifrån hvars famn de milda ljuden kommo. Jag skyndade, som lyft af vingar, dit och lyssnade, och lyssnade ånyo. Så kom jag till en park, der stam vid stam mot ljusens pilar höjde gröna sköldar, och ingen fläkt af aftonvinden hann den friska helgedomens svala skymning. Det syntes icke menskospår i den, ej spår af dessa fräcka sköflarhänder, som sätta konstens stela krona opp uppå ruiner af naturens fägring. I blomning stod der hvarje ört på marken, i sommarskrud stod varje träd:– en flock af luftens fjäderklädda barn allenast satt drömmande emellan löfven der, och sången slumrade på deras tungor. Jag stannade, jag visste icke mer af någon lidelse, af någon tanke; mitt väsen var som skeppet är på hafvet, när ingen svallvåg mot dess sida slår och ingen vind dess slappa segel fyller. Men nu – nu klang en himmelsk ton igen, och plötsligt ljödu lutans alla strängar en rik, högtidlig harmoni, som snart melodiskt fylldes af en qvinnostämma. Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt: Hvar fogel öppnade sin näbb till sång, hvart löf i parken skälfde, och ett regn af dagg föll dallrande af varje blomma. Och jag, jag hörde rösten mig så nära och kände den, – och det var Minnas röst. Men stod du en gång, svept i dimmans flor, på kullens spets, af våren famnad, och drack en rosenånga, fast du ej de röda skålar såg, hvarur den flödde, och badade i värme dina lemmar, fast värmens källa doldes för din blick, och såg du då en flyktig storm förjaga den lätta dimman, såg du berg och dal förtroligt träda fram ur formlösheten, och såg du då med klara ögon glad de vänner, som din vällust nyss beredde; då vet du, hvad jag var och hvad jag blef det ögonblick, jag Minnas stämma hörde. Ty hvad jag lidit, hvad i långa år jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt, stod i förklarad glans inför min själ, och kärleken gick som sol deröfver. Förbannad från mitt hjärtas ljusa Eden var dock en enda tanke – var dock den: Att Minna, Minna ägdes af en annan. Jag kände blott min sällhet, visste blott att hon och jag i verlden fanns – ej annat, när jag i jublande förtjusning sprang den korta väg, som skilde oss ännu, och föll på böjda knän vid hennes fötter. Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, såg så ömt förtroligt leende på mig, som om jag länge stått hos henne redan; hon såg, som barnet på sin engel ser, när modern bäddat vaggan mjuk och drömmen då genast leder fram den välbekante. Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ej ett brutet ord, en vingad suck af oss: Men på den lätta brygga, begges blickar emellan våra hjertans himlar slogo, gick kärleken, i tusen former klädd, att vexla njutningar och vexla boning. Tills, famn ej mera skild från famn, och mun ej stängd från mun, jag låg i hennes armar och kände svallningen af hennes barm, och drack dess tårbestänkta kinders dagg och domnade af vällust bort – och väcktes.
Authorship:
- by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877) [author's text not yet checked against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Jean Sibelius (1865 - 1957), "Svartsjukans nätter", JS 125 (1888) [reciter, violin, cello, piano], Leipzig, Breitkopf & Härtel [ sung text verified 1 time]
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FIN Finnish (Suomi) (Erkki Pullinen) , "Mustasukkaisuuden öitä", copyright © 2018, (re)printed on this website with kind permission
Researcher for this page: Erkki Pullinen
This text was added to the website: 2018-06-13
Line count: 119
Word count: 839
Oi uni, taivaallisen suloinen uni! Sinusta minun täytyy kertoa puuttomille tuntureille, kunnes niiden riitasointuihin tottunut kaiku unohtaa tuskanhuudot, jotka on minulta kuullut, ja totuttelee itse toistamaan hämmentyneen vaeltajan ilonpurkauksia hänet kohdatessaan. – Hillitse toki, metsä, hiljaista suhinaasi! Ja puro, unohda hetkeksi hilpeä juoksusi! Ja, kalliot, kohottakaa harmaat huippunne! Ja lähiseudun kaikki henget, kuunnelkaa – kuunnelkaa! Oli ilta, Pohjolan kesäilta, ilta, jolloin aurinko ei käy levolle maa-emon syliin, vaan tyytyy suutelemaan häntä, ja kiiruhtaa taas ylös päivän riemuihin; oli ilta, – aava länsi lepäsi ja uinui kulta– ja saframimeressä, ja idän vihreiden kukkuloiden yllä uivat kuin ruusutarhat tyvenessä sinessä kirkkaiden purppuraläikkäisten pilvien laumat. Kasteesta nauttien ja mielihyvää tuntien luonto oli vaiti, ja minä – minä vaelsin sen ihmeiden keskellä, yhtä vaiti kuin sekin. Surua en tuntenut, mutta tiedostamattani asui sydämessäni mykkä tuska, joka metsästäjän luodin tavoin pysyy kotkan rikkiammutussa kyljessä. Mutta kun se sitten istuu kallion huipulla ja sekoittaa siellä vertaan auringonsäteisiin silloin se tuntee rinnassaan tuskaa, mutta ei tiedä, mistä se johtuu, eikä milloin se loppuu; niin minäkin täynnä kaipuuta, jota en ymmärtänyt, arvoitus se minulle oli, hoipuin itseeni sulkeutuneena kukoistavalla vainiolla. Äkkiä kuulin jostain kaukaa hiljaista ääntä, kuin joku olisi kevyesti näppäillyt luutun kieliä, soinnukkaana se kantautui korviini ja kuoli pois. Minä kuuntelin. – Vielä uusi sävel, vielä luutun kahlitsemien henkien huokausta, ja sitten vain rauhaa, hiljaisuutta kaikkialla, niin kuin illan valossa kylpevällä ulapalla, kun veden liike vaihtuu peilipinnan hohteeksi. Yhdellä iskulla haihtui tuskani pois, mieleni oli taas kevyt kuin kukallakin, kun taivaankannen lähteet ovat vuotaneet kuiviin ja taivas kyynelten jälkeen kirkastuu, mutta tiedostamatonta oli iloni, niin kuin kukankin. Huoleton kaipuu ajoi minua kohti seutua, jonka sylistä nuo suloiset äänet tulivat. Kiiruhdin sinne kuin siivillä ja kuuntelin, ja kuuntelin uudestaan ja uudestaan. Niin saavuin puistoon, jossa puut vieri vieressä kohottivat vihreät kilpensä torjumaan valon nuolia, eikä iltatuulen henkäys yltänyt raikkaan pyhäkön viileään hämärään. Mitään merkkejä ihmisen läsnäolosta ei siellä näkynyt, ei jälkeäkään röyhkeistä, raiskaavista käsistä, jotka asettavat töidensä jäykän kruunun kukoistavan luonnon raunioille. Kaikki kasvit kukkivat parhaimmillaan, kaikki puut koreilivat kesäisessä juhla-asussaan – ilman höyhenpukuisten lasten parvi istui siellä unelmoiden lehvien keskellä, ja laulukin torkahti niiden kielillä. Minä pysähdyin, en enää tiennyt mistään kärsimyksestä, mieleni oli tyhjä ajatuksista; tunsin olevani kuin laiva merellä, kun mikään hyökyaalto ei lyö sen kylkeen eikä mikään tuuli täytä sen velttoja purjeita. Mutta nyt – nyt soi taas se taivaallinen ääni, ja äkkiä helisivät luutun kaikki kielet rikasta, juhlavaa harmoniaa, johon pian yhtyi naisäänen melodia. Mikä äsken oli vajonnut uneen, säpsähti hereille: Jokainen lintu avasi suunsa laulaakseen, puiston jokainen lehti vavahti, ja sateena valui maahan kastetta kaikista kukista. Ja minä, minä kuulin äänen niin läheltä ja tunsin sen, – se oli Minnan ääni. Mutta jos kerran olet seissyt sumun viittaan käärittynä kukkulan laella, kevään syleilemänä juopunut ruusuntuoksusta, vaikka et nähnytkään punaisia maljoja, joista se virtasi ja kylvettänyt jäseniäsi lämmössä, jonka lähde oli piilossa katseeltasi, ja nähnyt ohimenevän myrskyn karkoittavan kevyen usvan, nähnyt vuoren ja laakson vaivihkaa kasvavan esiin muodottomuuden keskeltä, ja kirkkain silmin iloisena ystävät, jotka olivat äsken tuottaneet sinulle mielihyvää, silloin ymmärrät, mikä olin ja millaiseksi muutuin samalla hetkellä, kun kuulin Minnan laulavan. Sillä mitä olinkaan kärsinyt, mitä näinä pitkinä vuosina suloisena nauttinut ja kokenut autuaalliseksi, olikin kirkastunut hohteeksi sielussani, ja rakkaus kulki korkealla kuin aurinko. Sydämeni valoa tulvivasta Paratiisista karkoitin vain yhden ainoan ajatuksen: Että Minna, Minna kuului jollekin toiselle. Minä tunsin vain oman autuuteni, tiesin vain, että hän ja minä olimme tässä maailmassa – en muuta, kun riemusta haltioituneena juoksin sen lyhyen matkan, joka vielä meidät erotti ja lankesin polvilleni hänen jalkojensa juureen. Mutta hän ei pelästynyt, ei hämmästynyt, vaan katsoi minua niin hellän luottavaisesti hymyillen, kuin jo kauan olisin ollut hänen luonaan; hän katsoi minua niin kuin lapsi suojelusenkeliään, kun äiti on sijannut kehdon pehmeäksi ja unessa saa kohdata sen vanhan tutun. Luuttu ei enää soinut. Emme vaihtaneet ainuttakaan sanaa, emmekä huokaustakaan: Mutta pitkin kevyttä siltaa, jonka katseemme olivat sydäntemme taivaiden välille rakentaneet, kulki Rakkaus tuhansissa muodoissaan, valmiina vaihtamaan hyväilyjä ja asuntoakin. Niinpä sylit eivät enää karttaneet toisiaan eikä suu torjunut suuta, minä lepäsin hänen käsivarsillaan ja tunsin hänen povensa aaltoilun, ja join kyynelten kastetta hänen poskiltaan vaivuin intohimon valtaan – ja heräsin.
Authorship:
- Translation from Swedish (Svenska) to Finnish (Suomi) copyright © 2018 by Erkki Pullinen, (re)printed on this website with kind permission. To reprint and distribute this author's work for concert programs, CD booklets, etc., you must ask the copyright-holder(s) directly for permission. If you receive no response, you must consider it a refusal.
Erkki Pullinen.  Contact: erkki (DOT) pullinen (AT) uniarts (DOT) fi
If you wish to commission a new translation, please contact: licenses@email.lieder.example.net
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877)
This text was added to the website: 2018-06-13
Line count: 119
Word count: 683